Dagens Nyheter har nyligen uppmärksammat klimatkompensation genom skogsplantering på såväl nyhets- som ledarplats. Här reflekterar Peter Holmgren, med lång erfarenhet av att arbeta med skogsbruk internationellt, över samma fråga.
I en serie artiklar har Lisa Röstlund och Sverker Lenas i Dagens Nyheter förtjänstfullt lyft fram problematiken kring klimatkompensering, som har vuxit till en omfattande affärsverksamhet med kraftfull politisk uppbackning. De har fokuserat på hur bra – eller snarare dåligt – olika projekt fungerar för att faktiskt bromsa klimatförändringarna. Svagheter i mätning av effekterna, bristande transparens samt frågetecken kring stabilitet och långsiktighet har lyfts fram. Naturligtvis måste privatpersoner, företag och skattebetalare kunna ställa betydligt högre krav på effektivitet och tillförlitlighet. Det handlar ju om företag som förväntas leverera ett bättre klimat för våra barn och barnbarn.
Men Dagens Nyheters ledare stödjer ändå idén med klimatkompensation och framhåller att logiken är sund. Det är den inte. Problemen med klimatkompensation går betydligt djupare än att oseriösa företag och organisationer fångar in dåliga samveten snarare än atmosfärens koldioxid. Klimatkompensation är i allt väsentligt en politisk undanflykt från svårare beslut att minska vår användning av fossila bränslen, grundad och legitimerad i de internationella klimatförhandlingarna.
Ofta marknadsförs kompensationen med att goda saker görs i fattigare länder. Det vill säga, målet är egentligen inte klimatkompensation genom exempelvis trädplantering, utan investeringar i hållbar utveckling på landsbygden, av den typ som Vi-skogen gör med goda resultat. Att det sedan säljs som klimatkompensation på hemmaplan förefaller mest vara en opportun, om än moraliskt tveksam, strategi. Det är inte svårt att istället hitta dåliga exempel där lokalbefolkningens rättigheter och möjligheter blivit försämrade av klimatkompensation som köpts av, säg, semesterresenärer till Kanarieöarna. På ett etiskt plan känns det helt fel att fattiga människor skall drabbas när vi vill städa bort våra fossila utsläpp. Det är egentligen samma sak när rika länder exporterar sopor eller utbränt kärnbränsle som de inte heller vill ta hand om själva.
Men det allvarligaste problemet med klimatkompensation är principiellt. Vi gör det för att vi inte vill minska våra fossila utsläpp, åtminstone inte i den takt som skulle behövas. Paradoxalt kan klimatproblemen därmed bli värre, eftersom vi inbillar oss att klimatkompensation är en lösning, åtminstone tills någon annan i framtiden fattar beslut eller utvecklar teknik för fossilfrihet. Under tiden fortsätter de fossila utsläppen, samtidigt som vi kan uppnå politiska mål som "netto-noll" utsläpp 2045 i Sverige (eller 2050 för EU). Men "netto-noll" mål innehåller en stor portion klimatkompensation för att göra resan enklare för alla inblandade. Med andra ord, stora löften i Parisavtalet kan hållas utan att vi egentligen behöver göra politiskt besvärliga minskningar av våra fossila utsläpp.
Särskilt bekymmersamt blir klimatkompensation när den inte bara används som en falsk förevändning, utan dessutom direkt motverkar de lösningar vi behöver för en fossilfri välfärd. Skog och träd lyfts ofta fram av klimatkompensatörer som vår största möjlighet att på kort sikt lagra undan mycket kol och störst nytta blir det, enligt dessa, om vi slutar avverka skog och istället låter kollagret maximeras. På fullt allvar förs dessa tankar fram av en del forskare, ivrigt påhejade av en miljörörelse som samtidigt driver tesen att mindre skogsbruk också skulle innebära mer biologisk mångfald. Detta är en mycket oansvarig argumentation som är direkt kontraproduktiv för våra chanser att lösa klimatfrågan för kommande generationer.
Skogsnäringen är nämligen den sektor som ger oss störst möjligheter för en transformation till ett fossilfritt välfärdssamhälle – redan idag. Här samverkar klimatnyttan med lönsamhet och välfärd. Flera generationer av skogsägare har investerat i hållbart skogsbruk som fördubblat både kolförråd, tillväxt och tillgänglig avverkning. Företag och kommuner har investerat i infrastruktur och integrerade värdekedjor som använder hela trädet till förnybara produkter och energi. Sverige är världsledande i skogsskötsel i kombination med produktion av fossilfria material och bioenergi. Tack vare denna cirkulära bioekonomi är den svenska skogsnäringen kraftigt klimatpositiv och gör att Sverige totalt redan kan sägas vara bättre än "netto-noll" i klimatpåverkan. Men detta motarbetas av de som anser att skogen istället ska lämnas obrukad för att kompensera för fossila utsläpp i andra sektorer som stål, cement och transporter. I praktiken har vi alltså ett gigantiskt moment 22 där vår bästa och mest långsiktiga klimatlösning i så fall offras för att kortsiktigt underlätta för dessa klimatskadliga sektorer.
Så vad skulle hända om skogsavverkningarna ströps för att förbättra klimatet? Vissa debattörer/forskare förordar detta med emfas. Men även om man spekulerar i en på ytan "modest" tioprocentig minskning av dagen avverkningar i Sverige så handlar det om tusentals arbetstillfällen, över tio miljarder per år i förlorade exportintäkter och över hundra miljarder i kapitalförluster för skogsägare och aktieägare. Det är ganska dyrt för det kol som skulle kunna lagras upp – i teorin tio miljoner ton koldioxid per år, men i praktiken mindre eftersom ökande skador och ålder på skogen snart skulle minska denna inlagring. Förutom de höga kostnaderna skulle vi också tvingas dra ner på vår produktion av skogsprodukter som annars kunde ha ersatt fossilbaserade, vilket innebär att även den önskade klimateffekten av minskade avverkningar uteblir. Det är dags att städa i debatten om skogen och ifrågasätta både insikter och motiv hos de som argumenterar för ett mindre aktivt brukande av skogen.
Även internationellt förs en argumentation, ofta från forskarhåll, att kollagret i skog ska maximeras och avverkningarna minimeras, som en slags mega-kompensation tills dess fossilanvändningen kan vändas neråt. Restaurering och bevarande av skogar har hög profil i olika FN-ledda initiativ, alltid med det globala klimatet som huvudmotivation. Däremot lyser det aktiva skogsbruket med sin frånvaro i offentliga internationella sammanhang – att avverka träd och använda virke både som medel för hållbar utveckling och som ersättning för fossilt är alltså något som undviks, trots att fördelarna oftast skulle överväga. En orsak till detta beteende är att skogen isolerats som en egen sektor i klimatförhandlingar och klimatrapportering. På så sätt är det alltid positivt att spara kolet i skogen, medan avverkning betraktas som en minskning av kollagret som med denna logik ska motverkas.
I Sverige har vi både evidens och erfarenhet som kan visa på möjligheterna med ett aktivt skogsbruk för klimatet, snarare än att försöka använda skogen som en passiv parkeringsplats för kol. Faktum är att efterfrågan på virke ger en positiv återkoppling för bättre skötta skogar som leder till högre kolsänka och större kollager över tid. Vilket i sin tur leder till ännu större möjligheter att ersätta fossilbaserade material och energikällor. Vi har ett mycket stort ansvar att visa på dessa enorma möjligheter och hur de fundamentalt skiljer sig från idéerna med klimatkompensation. Men då måste vi städa framför egen dörr först och skilja ut falsk kompensation från de faktiska klimatlösningar vi får från vårt aktiva och långsiktiga skogsbruk.
Peter Holmgren
vd FutureVistas AB
f.d. Director General, Center for International Forestry Research
samt Director, Climate, Energy & Tenure vid Food and Agriculture Organization of the UN