REPLIK DN DEBATT 13/9. Vi behöver kombinera en effektiv naturvård med en ökad skogsproduktion för att ta oss an både klimatet och miljömålen. Tyvärr leder Nilssons rapport oss inte framåt i denna diskussion, skriver Carina Håkansson och Linda Eriksson, Skogsindustrierna.
Magnus Nilsson vill hitta kostnadseffektiva sätt att nå miljömålet Levande Skogar. Skogsindustrierna välkomnar en diskussion om vad som behöver göras i skogen för att miljömålet ska nås, eftersom det är otydligt i dag. Däremot ser vi inte att ett genomförande av Nilssons förslag skulle ta oss närmare målet. Vi känner heller inte igen oss i den dystra bild av nuläget som han målar upp. Utvecklingen i skogen är positiv när det gäller exempelvis död ved, andel lövträd och gammal skog.
Nilsson hävdar att arbetet med att nå miljömålet kommer begränsa uttaget av virke, vilket leder till kostnader för samhället. I beskrivningarna av kostnaderna missar han dock att göra en seriös beskrivning av effekterna på sysselsättning, BNP och klimatnyttan.
Vi är överens med Nilsson om att skogsbruket ska använda brukningsmetoder som efterliknar naturliga störningar, främst bränder. Vi vill påpeka att detta är grunden i dagens skogsbruk. Metoder kan naturligtvis utvecklas, men i grunden görs redan det han efterfrågar.
Vi är även överens med Nilsson om att skog behöver avsättas både som reservat och på frivillig väg, samtidigt som det ska tas naturhänsyn i samband med alla skogsbruksåtgärder. Miljövårdsberedningen bedömde att ungefär 2 miljoner hektar behöver undantas. Detta kvantitativa mål är vi på god väg att nå, enligt statistik från Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket. Det vi behöver nu är snarare en analys av om dessa avsättningar är effektiva. Kanske borde vi avsätta mer i någon landsdel, men mindre i någon annan?
Redan i dag tar skogsägarna ett större ansvar än staten för att undanta skog från brukande och för att bekosta naturhänsyn vid skogsbruk. Skogsägarnas frivilliga avsättningar är betydligt större än statens naturreservat. Därför är det provocerande att Nilsson föreslår att det ska ställas ännu högre krav på skogsägare vid avverkningar. Argumentet är att det skulle ge staten möjlighet att tvinga fram mer naturhänsyn. Men om Nilssons grundtanke är att minska samhällskostnaderna så går han fel här. Det här är enbart ett sätt att flytta ytterligare kostnaden från staten till individen och företagen.
Nilsson har även en idé om att man ska värdera och ersätta skogsägare för kollagringen i skog när man bildar reservat. Tanken tycks vara att man genom reservatsavsättningar skapar klimatnytta. Men det långsiktigt bästa sättet att öka klimatnyttan är att öka tillväxten i skogen. Skogen kan då både användas för att ersätta fossila råvaror och en ökad kollagring i skog och i produkter.
Att betala en "kollagringsersättning" till den som får mark inlöst till reservat, men inte till alla andra skogsägare som både effektivt lagrar kol i växande skog och skapar förnybar råvara till hus, möbler, förpackningar, kläder med mera, är dessutom helt ologiskt. Vill man verka för ökad klimatnytta ska man stimulera ett aktivt skogsbruk med hög tillväxt.
Vi måste ta oss an både klimatet och miljömålen. Därför behöver vi kombinera en effektiv naturvård med en ökad skogsproduktion. Att vi ska lyckas med det är avgörande för vår framtid. Tyvärr leder Nilssons rapport oss inte framåt i denna diskussion.
