Sverige har inte en nationell elmarknad, utan ingår i en gemensam nordisk-baltisk marknad. Och det är marginalprissättning som gäller - den sista kilowattimmen som budas in för att täcka behovet av el sätter priset för hela mängden som handlas.
Dessa två aspekter är viktiga att känna till när du läser Magnus Nilssons slutreplik på en debatt om utsläppshandeln i SvD. Vad priset blir på elmarknaden avgörs av en rad faktorer. Balans mellan tillgång och efterfrågan är givetvis viktig, men priset på utsläppsrätter och fossila bränslen är också starkt bidragande. Att Sverige har en näst intill koldioxidfri nationell elproduktion är irrelevant i sammanhanget, eftersom det inte är den inhemska produktionen som sätter elpriset. Så länge det finns fossil elproduktion kvar i elmixen på den gemensamma marknadsplatsen och så länge vi importerar fossil el från kontinenten kommer dessa kilowattimmar ofta att vara avgörande för prissättningen. Och eftersom elproducenterna för sin kostnad för utsläppsrätter vidare till kund får vi ett genomslag av priset på utsläppsrätter även för svenska elkunder.
De kostnader för indirekta koldioxidkostnader för svensk skogsindustri, som Skogsindustrierna redovisar i sitt svar på Magnus Nilssons första debattartikel i SvD, är baserade på nu gällande statsstödsriktlinjer från EU-kommissionen. I dessa riktlinjer anges en regional utsläppsfaktor för Norden, vilken visar att om priset på utsläppsrätter går upp 10 euro per ton kommer elpriset att stiga med 6,7 öre per kilowattimme. Det kan givetvis debatteras om faktorn är rätt eller inte och så skedde intensivt när den sattes för ett par år sedan. Idag hörs röster som argumenterar för både en högre eller lägre siffra. Att priset på utsläppsrätter slår igenom som högre elpris ifrågasätts dock inte av varken EU-kommissionen, energiföretagen eller skogsindustrin.
Anna Holmberg
Energidirektör, Skogsindustrierna
