"En viss frustration är bra!"

Det är när plastpåsarna kommer på tal som det hettar till. Eller plastpåseskatten, rättare sagt. Den på tre kronor per påse som regeringen, efter krav från Centern och Liberalerna, lanserade i våras.

– Symbolpolitik kan vara okej när den är pedagogisk och leder i rätt riktning. Men det här! Vi har ju redan återvinningsbar plast i plastpåsarna du bär hem maten i. Eller så är de gjorda av återvunnen plast. Och risken för att de ska hamna i naturen är minimal. Jag menar, hur ofta tappar man sin plastkasse full med varor på väg hem från butiken, frågar Åsa, retoriskt och upprört.

I stället hade hon velat se en grön skatteväxling, varför inte mellan sänkta arbetsgivaravgifter och plast gjord på jungfrulig olja, det vill säga nytillverkad plast. Eller ett förbud mot plastpåsarna som vi lägger frukten i.

– Det finns en mycket större risk för att småpåsarna hamnar i naturen. Och vi skulle ju lika gärna kunna använda papperspåsar till frukt och grönt. Det skulle bli lite dyrare men är det lika för alla kedjor skulle inte konsumenterna märka någon skillnad.

Du saknar inte politiken då?

– Nä, inte alls. Det skulle i så fall vara de gånger man satt i förhandlingar som verkligen spelade någon roll. När man faktiskt kunde få igenom avgörande beslut. Då var det kul, säger Åsa Domeij.

Det är fredag och vi befinner oss på Axfoods kontor vid Torsplan i Stockholm. Den efterlängtade frukosten har äntligen dukats upp, försenad på grund av ett (falskt) brandlarm. Lokalerna är ljusa, fönster från golv till tak som i så många nybyggda hus och sofforna är bulliga i glada färger. Åsa hämtar kaffe och en macka med ost.

Att vilja förändra världen

De flesta (födda tidigare än mitten på 90-talet) kommer säkert ihåg Åsa Domeij från hennes tid som riksdagsledamot för Miljöpartiet. Hon har suttit i riksdagen i två omgångar, 1988–1991 och 2002 2006. Däremellan satt hon en tid som oppositionsråd i Uppsalas kommunstyrelse och jobbade på SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet. Hon är född 1962 i Örnsköldsvik, med en uppväxt som var "verkligen inget särskilt speciellt". Med mamma, pappa och två yngre syskon bodde hon först i lägenhet, sedan i villaområdet Gullänget strax utanför stan. Närheten till skogen gjorde att familjen var ute mycket, plockade svamp och bär och promenerade; bara var.

– Jag tror inte man gör det lika mycket längre. Bara är alltså, i skogen. Allt ska vara ett projekt. Man är där när man joggar eller letar svamp. Man plockar nog inte lika mycket bär heller. Synd, det är en resurs som går förlorad.

Åsa blev medlem i Miljöpartiet 1983. Men engagemanget för miljön började egentligen i en annan ände, nämligen i upptäckten av hur orättvist jordens resurser var fördelade.

– Det svepte som en solidaritetsvåg över Sverige i slutet på 60- och början av 70-talet. Det var mycket prat om hur dåligt de fattiga hade det och hur vi i i-länderna, som det hette då, utnyttjade den fattiga världen. Så mitt engagemang för de ojämlikt fördelade resurserna kom före mitt fokus på miljöfrågor, även om de såklart i allra högsta grad hänger ihop.

Efter att ha läst naturvetenskaplig linje på gymnasiet och agronomutbildningen på SLU i Uppsala fick hon jobb i Nordnorge som civilagronom. "Det var mest för att jag tänkte att det kunde vara kul att jobba där ett tag, nordost om Haparanda." Efter ett halvår i grannlandet kom en förfrågan från Miljöpartiet i Stockholm om hon ville vara med och driva valrörelsen. Det var 1988 och resultatet blev att hon kom in i riksdagen.

– Jag har aldrig haft några exakta karriärplaner. Mer än att jag ville rädda världen genom att vara med och lösa livsmedelsförsörjningen för mänskligheten... Politiken har jag alltid sett som ett uppdrag, det var aldrig min plan att stanna länge där. Det finns alldeles för mycket annat roligt att göra.

 

Stark vego-boom

Till det roliga hörde uppenbarligen det jobb som Åsa har i dag, nämligen som Hållbarhetschef på Axfood. 2008 jobbade hon på SLU, men hade börjat fundera på att det nog började bli dags att göra något annat. Så fick hon ett tips om tjänsten av en kompis.

– På den tiden höll man ju inte på med LinkedIn så jag letade upp den gamla hederliga platsannonsen och skickade in en intresseanmälan.

Det var första gången du sökte dig till näringslivet, efter att ha jobbat i politiken eller på universitet och forskningsinstitutioner. Hade du några funderingar kring att ta det klivet?

– Egentligen inte. Det viktiga för mig är att få jobba inom livsmedel, hållbarhet och resursfrågor. Var jag gör det spelar mindre roll. Sedan tyckte jag att Axfood verkade vara en bra arbetsgivare eftersom det är en stabil ägare [Axfood är familjeägt av Axel Johnson AB]. När det finns människor bakom ägandet och inte bara anonyma aktieägare blir det mer långsiktigt och ansvarstagande.

Rollen som hållbarhetschef var ny inom koncernen och Åsa fick börja med att bygga upp en organisatorisk struktur och sätta upp mål för hållbarhetsarbetet. På de drygt tio år som gått sedan dess har det hänt otroligt mycket inom hållbarhetsområdet, både inom koncernen och i samhället i stort.

Klimatfrågan har exploderat och konsumenternas vanor tagit helt nya vägar. Köttfria måndagar och mjölk som kommer från åkern i stället för från korna är vardagsmat.

– När jag började var matsvinnsfrågan stor. Den har ju egentligen aldrig försvunnit utan finns fortfarande kvar, tyvärr. Diskussionen om klimatet har alltid funnits med, men vuxit sig starkare och starkare med åren. Jag upplever också att en större del av den är kopplad till just livsmedelsfrågor i dag. En väldigt stor fråga just nu är den om plast och förpackningar och vi har också sett att intresset för vego har vuxit enormt hos våra kunder den senaste tiden. För Åsa, och Axfood, gäller det att ständigt bevaka hur kundernas önskemål utvecklas. Men också att ligga lite före – för det som inte finns i butik kan inte riktigt efterfrågas. För att utvecklingen ska gå framåt krävs en ständig växelverkan.

– När det gäller vego-boomen så låg handeln till exempel lite efter när det gällde proteinersättningar. Det vi hade gjort var att ta fram färdiga baljväxter som inte behövde läggas i blöt. Men jag hade på känn att något höll på att förändras och bad en medarbetare att specifikt titta på vår försäljning på området. Den hade börjat vända uppåt. Så ringde jag Jordbruksverket som berättade att de precis satt och skrev ner prognoserna för köttkonsumtionen. Då var det såklart bara att be våra leverantörer utveckla fler alternativ för vego-rätter och proteinersättning, eftersom vi visste att efterfrågan skulle öka.

Alla aktörer måste ta ansvar

En annan stor fråga för livsmedelsbranschen är den om förpackningar. Ska plastförpackningar förbjudas helt? Vad ska de ersättas med? Finns det plast som är okej ur ett hållbarhetsperspektiv? Borde förpackningar skrotas helt i möjligaste mån? På Axfood har man tillsatt interna plaststrategigrupper, som på detaljnivå granskar hur plast kan ersättas eller kanske helt tas bort i de förpackningar som finns.

– Det viktigaste är att ta bort den plast som inte kan materialåtervinnas. Tyvärr kan det vara lite knepigt eftersom det finns vissa krav när man förpackar mat, inte minst vad gäller kemikalier. Men i de fall där det är möjligt tittar vi på om vi kan ta bort plasten helt, och kanske ersätta den med papper. Eller om det i alla fall går att använda återvinningsbar plast istället. Ibland kan det handla om att designa om förpackningen, ta bort ett plastfönster som inte ens behövs.

– För den plast som måste användas utvecklas ju just nu en massa spännande alternativ, inte minst med råvara från skogen. Den växande efterfrågan gör att producenterna tävlar om att snabbast kunna ta fram alternativ, och det är såklart positivt.

Du som jobbat inom alla fält, vad tänker du kring det ansvar som samhällets aktörer har för att stärka hållbarheten? Näringsliv, livsmedelsbransch, politiker, forskare – vem har huvudansvaret och vem ska leda utvecklingen?

– Det är ett samspel. Alla måste ta ansvar. Men politiken är i dag alldeles för passiv. Anledningen till att så många plastförpackningar i dag inte går att återvinna är ju att det inte finns några krav på att plasten ska vara återvinningsbar. Ja, man vill att vi ska återvinna men det sägs ingenting om att den plast som samlas in ska vara möjlig att återvinna. Där ligger vi som bransch långt före och har mycket högre krav.

– Och ta det här med plastpåseskatten. Det blir ju rent löjligt med den sortens verkningslösa symbolpolitik. På längre sikt kan det vara till stor skada, dels genom att man riskerar att missa de förändringar som verkligen behövs göras, dels för att människors förtroende för politiken sjunker.

Delegationen för cirkulär ekonomi

Kanske är ett steg i rätt riktning för politiken, när det gäller att bli mer relevant i sina miljöbeslut, den delegation för cirkulär ekonomi som regeringen fattade beslut om under hösten 2018. Där är Åsa ordförande och medlemmarna kommer från företag och aktörer som Ikea, KTH och Södra. Delegationen lyder under Tillväxtverket och är rådgivande till regeringen. Syftet med den är att "stärka samhällets omställning till en resurseffektiv, cirkulär och biobaserad ekonomi både nationellt och regionalt". Tjusiga ord, men vad betyder det?

– Det kan man tycka, men de är viktiga! En cirkulär och biobaserad ekonomi innebär ett mer effektivt resursutnyttjande där resursflödena blir mer cirkulära, det vill säga återvinningsbara. Resurserna baseras dessutom i högre grad på bioråvara i stället för fossil råvara.

Delegationen började arbeta vid årsskiftet och under sina första månader har man jobbat för att ta fram en lista över prioriterade områden. Man har gjort en genomlysning över vilka styrmedel som finns på området och vilka som är på gång att införas. Man har också träffat ett stort antal intressenter och samlat in deras synpunkter. Nu har man landat i tre fokusområden: design för cirkularitet, plast och offentlig upphandling.

– Vi kan inte göra allt på alla områden samtidigt. Men jag tror att vi kan göra stor skillnad genom att koppla ihop goda idéer som utvecklas inom cirkulär ekonomi och föreslå styrmedel till regeringen. Särskilt inom offentlig upphandling finns en stor potential. Om kompetensen höjs där är kraften enorm.

Du har på ett eller annat sätt jobbat med miljöfrågor i hela ditt yrkesliv. När man är så insatt – blir man pessimistisk eller optimistisk inför framtiden då?

– Det kan variera från dag till dag. Ofta är jag väldigt optimistisk, som när jag ser de enorma tekniska möjligheter och det stora engagemang för förändring som finns. Men ibland är det tufft, som när förändringarna går långsammare än nödvändigt och den politiska handlingen inte lever upp till förväntningarna. Samtidigt är viss frustration bra för drivkraften, i alla fall så länge den inte slår över och gör att saker och ting känns hopplösa.