Per Espens klimatparadox

Per Espen Stoknes sitter i bilen på väg till ett cateringföretag i centrala Oslo. Företaget har levererat mat till hans födelsedagsfest som hölls i helgen. Temat på festen var "50 shades of green" – något som enligt Per Espen själv hade rätt lite med sadomasochism att göra.

– Jag fyllde 50 år och vi hade en massa gröna smårätter, det var inte snuskigare än så.

Den norske klimatexperten har hunnit med mycket sedan han för fem decennier sedan föddes i Ålsund, en liten ort nära havet på Norges västra skuldra. Utöver att gifta sig och uppfostra två söner har han startat fyra företag inom grön teknologi och utbildat sig till psykolog. Efter att han fick sin licens tog han dessutom en doktorsexamen i ekonomi "för att förstå hur ekonomer tänker".

Den röda tråden i Per Espens verksamheter är samspelet mellan människan och naturen. Och det är också ett populärt tema i de böcker som han har skrivit, nu senast What we think about when we try not to think about global warming. Här tar han itu med en fråga som många av oss troligtvis har ställt oss själva, nämligen: Hur kommer det sig att gemene man inte gör mer för att stävja klimathotet trots all fakta och forskning om klimatkrisen?

För att undersöka det här har Per Espen gått igenom hundratals vetenskapliga artiklar inom psykologi, sociologi och socialantropologi. Alla handlar om vetenskapen kring hur människor reagerar på klimatforskning. Och svaret som vi är ute efter, menar han, ligger till stor del i frågan.

– Mängden av information i sig och sättet som forskningen presenteras för oss aktiverar ett antal spärrar i det mänskliga psyket. De här spärrarna får oss att hålla oron och kraven på förändring på avstånd, säger Per Espen.

Faktum är att vår oro för den kommande domedagen verkar minska ju närmare domedagen vi faktiskt kommer – och ju mer vi bidrar till den. Per Espen kallar det här för den psykologiska klimatparadoxen. I Norge och USA visar nationella studier att oron inför klimatkrisen har sjunkit sedan 1989, trots att förståelsen för dess effekter bara har ökat. I Sverige ser vi samma utveckling från 2008. Vi matas med otaliga rapporter och löpsedlar på ämnet mänsklighetens nära förestående utrotning. Vi verkar röra oss mot slutet för vad som kan vara universums enda tekniskt avancerade civilisation. Och folk verkar inte bry sig nämnvärt.

– 1989 var 7 av 10 norrmän mycket bekymrade över växthuseffekten. I dag är siffran mindre än 5 av 10, och samma trend gäller för de flesta västeuropeiska och välmående länder. Studier visar att länder som har ett högt utsläpp av koldioxid per invånare faktiskt oroar sig mindre för klimatet. Samtidigt oroar sig människor i fattigare länder i Asien, Afrika och Latinamerika jättemycket, säger Per Espen.

Som bovarna bakom vår paradoxalt nog krympande oro för klimatet har Per Espen definierat fem psykologiska hinder: distans, domedag, dissonans, förnekelse och identitet. Mycket av den kommunikation och information som vi tar del av kring klimatkrisen aktiverar enligt honom en eller flera av de här blockeringarna.

– Vi kan ta domedagsspärren som exempel. En studie från University of Oxford visar att över 80 procent av de artiklar som presenterar forskning från FN:s klimatpanel använder vad som kallas en domedagsinramning, säger Per Espen.

Exempel på domedagsinramningar är enkla att hitta. Bland favoriterna finns Time Magazines växthuseffektnummer från april 2006. På framsidan lyser rubriken "Be worried, be very worried" framför bilden av en isbjörn på ett ensamt isflak. Även New Scientists februarinummer från 2009 sitter färskt i norrmannens minne. Här frontas en bild på jordklotet av pufftexter om framtidens massmigrationer och övergivna städer. Huvudrubriken?

– "How to survive the century". Det blir inte mycket mer domedag än så, säger Per Espen.

Från ett psykologiskt perspektiv menar Per Espen att den här typen av larm, som används gång på gång, skapar en passivitet hos oss mottagare.

– Jag säger inte att det som skrivs är osant. Men det är problematiskt när tidningar slår på stora trumman för att få uppmärksamhet, eftersom den mänskliga reaktionen till det blir att känna skuld och vilja fly. Människan blir inte förändringsvillig av flykt- eller skuldkänslor, tvärtom förlamas vi av dem.
Time Magazine- och New Scientist-omslagen slår inte bara högt på skalan för domedagsmekanismen, utan även för distansspärren.

– Människor har svårt att relatera till något som händer längre än två veckor fram i tiden och utanför vår direkta närhet. Så när det handlar om isbjörnar på Arktis år 2099 blir det svårt att ta in, säger Per Espen.

Två av de andra hindren, dissonans och förnekelse, är kopplade till den bekväma livsstil som vi har vant oss vid i vissa delar av världen.

– Vi har skapat ett beroende av bekvämligheter – fossil energi, kött på tallriken, flygresor och uppvärmda hus. När vi stöter på information som säger att vi behöver lägga om hela vår vardag skapas en dissonans mellan det vi vet och det vi faktiskt gör, säger Per Espen.

Våra psyken hamnar kort sagt i ett otrevligt tillstånd som de inte vill vara kvar i. Och eftersom det är enklare att ändra våra tankar än att lägga om vår vardag så gör vi just det; vi löser det inre problemet med bortförklaringar.

– Jag kanske säger till mig själv att min granne ändå har högre utsläpp än jag har. Eller att det inte är de norska eller svenska utsläppen som spelar roll, utan de kinesiska eller amerikanska utsläppen. Ett annat alternativ är att jag börjar tveka på själva klimatforskningen – jag blir en klimatförnekare.

Stoknes ser hur företeelser som klimatförnekelse och vetenskapsförakt överraskande nog är särskilt vanligt i länder som befinner sig högst upp i den vetenskapliga näringskedjan.

– Man skulle kunna tro att det var tvärtom, men de här fenomenen är särskilt vanliga i vetenskapliga stormakter som USA, Storbritannien, Japan, Australien och Tyskland. Troligtvis är det kopplat till att de här länderna även har ett högt koldioxidutsläpp per capita. Invånarna är beroende av fossil energi och vill därför inte tänka på växthuseffekten; de befinner sig i tillstånd av dissonans eller förnekelse, säger Per Espen.

Det sista hindret, identitet, handlar om hur klimatdiskussionen träffar våra inre värderingar. Att människor delar upp sig i ideologiska grupper gör att klimatdebatten lätt kopplas ihop med helt andra politiska debatter. Som aktiv politiker inom Miljøpartiet De Grønne är det här något som Per Espen själv är bekant med.

– Många ser klimatlarmen som kritik från ideologiska motståndare och reagerar därför negativt på flera nivåer. När klimatfrågan snärjs in i politiska skyttegravar är det svårt att läsa forskningen objektivt. Fakta väger tyvärr lätt mot människors övertygelser och värderingar.

Lyckligtvis finns det inte bara hinder i What we think about when we try not to think about global warming. Per Espen har även utvecklat strategier för hur vi kan ta oss förbi dem.

– För att hantera identitetsspärren kan vitill exempel öppna upp för berättelser och infallsvinklar som även den mest inbitne Tea Party-medlemmen kan acceptera. Och tro mig, de historierna finns!, säger han och nämner elbilsjätten Tesla som exempel.

– Teslas bilar behöver inte presenteras som ett måste för att undvika domedagen. De kan i stället presenteras som coola bilar som erbjuder köparen rörelsefrihet utan att de behöver handla med en monopolistisk oljesektor. Detsamma gäller egentillverkad solkraft. Här erbjuds köparen frihet från elnätet, att vara självförsörjande och att vara del av en fri marknad.

Och så fortsätter det. Distanshindret kan bekämpas genom att göra miljöinitiativ mer lokala och sociala ("Du skaffar en solpanel när din granne gör det – inte när en forskare säger att du borde göra det.") Domedagsspärren hanteras genom att presentera möjligheter och lösningar hellre än att bygga oro och skuldkänslor. Och passivisering blir till engagemang genom att skapa mätetal och kommunicera framgångar.

– Vi har mätetal i dag, men vi måste ta dem till en vardagsnivå som vi kan relatera till. Havsnivån är inte ett bra mätetal, däremot kan vi prata om hur många elbilar vi har i vår stadsdel eller hur mycket vi har reducerat koldioxidutsläppen i just den här butiken. Genom att erbjuda nära och positiv feedback upplever människor att deras handlingar faktiskt har effekt, säger Per Espen.

Precis som att det finns exempel på förlamande klimatkommunikation, finns det gott om goda initiativ. Ett som Per Espen gärna lyfter fram är Project Drawdown. Det här initiativet kretsar kring hur vi kan vända på klimatförändringarna inom 30 år med dagens beprövade teknologier.

– Här kommunicerar man världens viktigaste lösningar och visar tydligt vilken skillnad de kan göra för klimatet.

Text: Nanna Brickman