De flesta av oss är övertygade om att vi står inför en klimatkris. Så varför är så många av oss paralyserade? Psykologen Kata Nylén, som föreläser om klimatpsykologi, hjälper oss att reda ut denna till synes omöjliga ekvation.
KRÖNIKA. I Kenya bodde jag bredvid en flod som var brun och så fylld av plastskräp att vattnet inte kunde röra sig. Jag såg döende kor, vattenransoneringar och prishöjningar på det viktiga majsmjölet. Där syns klimatförändringarna, de sker ju just nu. För människorna där handlar miljöarbetet om ren överlevnad.
Jag flyttade hem från Kenya för tre månader sedan och fortfarande förundras jag över hur rent, fint och välordnat allt är här i Sverige. Det är som att gå runt i Disneyland. Det är högt inträde för att komma in men väl inne så är allt vackert, lugnt och rosaskimrande. Inte en fläck syns på människors kläder, bilarna ser ut som de nyss kom från affären, skräpet ligger i papperskorgar och i mataffären är all världens grönsaker prydligt uppradade i färgglada linjer.
Vi människor kan vara fantastiskt handlingskraftiga – när vi upplever att vi behöver vara det. När allvaret är tillräckligt tydligt och synligt för oss. Klimatförändringarna sker nu och vi behöver agera nu. Men det kan vara svårt att se, känna och förstå när vi går omkring där i mataffären och plockar på oss precis det som står i vårt avancerade thaigryterecept. Vad vårt leverne orsakar är osynligt för oss och därmed svårare att agera utifrån.
Den mänskliga psykologin kan ställa till det rejält för oss i miljöarbetet. I alla fall i de rikare delarna av världen. Vi har vant oss vid en viss kost, ett visst sätt att resa och konsumera. Det i kombination med att människan hatar att bli av med saker gör det svårt släppa taget om våra fossilberoende liv. Att prata om att vi måste sluta göra vissa saker är därför inte särskilt klokt om man vill få människor att ändra på sig. Mycket bättre är det att lyfta fram vad vi har att vinna på en omställning.
När det handlar om klimatkrisen finns en aspekt som vi alltid måste ta hänsyn till: Vi har bråttom. Därför behöver vi vara noga med att det vi gör leder till snabb förändring. Men människan har ett osunt sätt att hålla fast vid saker som egentligen inte är särskilt bra för varken oss eller planeten. Vi läser klart böcker som är dåliga, vi stannar kvar i dödsdömda relationer och kanske påtar på med vårt miljöarbete trots att det inte verkar ge någon vidare effekt.
Med psykologins hjälp kan man förstå hur svårt det är för oss att släppa taget om sådant som vi byggt upp hela våra liv kring. De flesta i Kenya drabbas redan av klimatförändringarna och upplever inte rädslan för att förlora livsmönster eller livsinvesteringar som egentligen är dåliga för miljön, eftersom kenyaner sällan har dessa.
För att förhindra att klimatförändringarna leder till total katastrof behöver vi ligga steget före vår förvillande mänsklighet och använda psykologin i stället för att bli ett offer för den. Kanske är det dags för oss i Disneyland att snegla mot länder i de fattigare delarna av världen där man på ett självklart sätt konsumerar mindre, samarbetar mer kring resurser och "tvingas" hushålla med de få tillgångar man har.
/Kata Nylén
