Miljöarbetet i Sverige har kommit mycket långt, inte minst inom skogsindustrin. Ändå utreds ytterligare styrmedel såsom skatt på utsläpp av kväveoxider och avfallsförbränning. Inget annat EU-land har liknande pålagor på industrin. Svensk industris konkurrenskraft och utvecklingen av bioekonomin måste värnas.
Kväveoxidskatt och avfallsförbränningsskatt kan bli de senaste i raden av nationella pålagor för svensk skogsindustri. Vid horisonten hotar även kilometerskatten som regeringen ser som ett effektivt styrmedel för att minska koldioxidutsläppen.
Dessa nationella styrmedel skulle drastiskt öka kostnaderna för skogsindustrin. Eftersom företagen verkar på en global marknad innebär detta att konkurrenskraften försämras. Dessutom försämras förutsättningarna för tillväxt av bioekonomin, en ekonomi baserad på biobaserade råvaror istället för fossila. Genom ensidig styrning av en miljöaspekt tappas också helhetssynen som är nödvändig för att undvika suboptimeringar till exempel då åtgärder kan få både önskade och oönskade effekter.
Sverige är ett föregångsland vad gäller miljöpolitik och miljöåtgärder. Vi har sedan länge en väl fungerande lagstiftning baserad på individuell prövning och tillstånd av anläggningarna. Till denna har under årens lopp EU-gemensamma regler adderats. Vid tillståndsprövning utgår kraven från bästa möjliga teknik för den samlade miljöpåverkan från hela verksamheten.
Enligt betänkandet Brännheta skatter, SOU 2017:83, skulle en skatt på utsläpp av kväveoxider kosta skogsindustrin cirka 740 miljoner kronor per år – för utsläpp som till 96% sker från användning av biobränslen. Danmark är det enda EU-land som har en liknande skatt – dock på en tiondels nivå av det svenska förslaget dvs 50 kr per kg kväveoxider.
En kväveoxidskatt skulle inte styra skogsindustrin mot investeringar i åtgärder för att minska utsläppen. Investeringar, som många gånger uppgår till hundratals miljoner kronor, sker i stället i samband med tillståndsprövningar. En skatt skulle tvärtom stoppa investeringar såväl för att nå det branschgemensamma målet om fossilfri energi i tillverkningsprocesserna som för ytterligare generering av biobaserad energi från anläggningarna.
I utredningen görs överhuvudtaget inte någon beräkning av de berörda branschernas eventuella tekniska potential för att ytterligare minska utsläppen och kostnaden för eventuella kvarstående åtgärder. En sådan beräkning är naturligtvis nödvändig för att bedöma om ett styrmedel kan ha avsedd effekt. Istället har utredningen funnit att en positiv effekt av skatten är att den skapar incitament för en återhållen produktion. Det är allvarligt att en statlig utredning anser att svensk produktion ska minska, sannolikt till förmån för produktion i andra länder vilket varken gynnar sysselsättning eller miljö. Att återhållen produktion skulle svara mot utredningsdirektivets kriterium om samhällsekonomisk effektivitet är lika förbluffande. Det måste ligga i Sveriges intresse att skogsindustrins konkurrenskraft värnas och att utvecklingen av bioekonomin går så snabbt som möjligt.
Av betänkandet framgår att utredningen anser att en avfallsförbränningsskatt inte är ett träffsäkert och kostnadseffektivt styrmedel för att öka återanvändning och återvinning av material. Trots detta ålade regeringen utredningen genom ett tilläggsdirektiv att ta fram ett förslag till hur en sådan skatt kan utformas. Detta är anmärkningsvärt.
Även en avfallsförbränningsskatt skulle bli kontraproduktiv. I stället för att styra mot ökad materialåtervinning och ett fossilfritt samhälle skulle skatten till exempel slå mot returmassabruken och framför allt mot den enda bruk som kan materialåtervinna plastbelagd kartong.
Det är min förhoppning att regeringen inser att dessa skatteförslag inte leder miljö- och hållbarhetsarbetet framåt. Jag oroas över den trend jag ser där allt fler skatteförslag kläs i grön kostym, men där den miljöstyrande effekten i själva verket är antingen liten eller obevisad. Detta är en otjänst både mot miljö och tillväxt.
