Kopplingen mellan skog och fiktion har alltid varit stark. Inte minst i vår när kultserien Twin Peaks återkommer. DN:s filmkritiker Helena Lindblad (på bild) lägger ut texten om skogens symbolik inom svensk och amerikansk film och tv.
I en av de få bilder som släppts inför den sekretessomgärdade tredje säsongen av Twin Peaks smälter huvudpersonen agent Coopers ansikte samman med skogen bakom honom. Förväntningarna inför vårens stora tv-händelse (världspremiär den 22 maj) är lika höga som de gigantiska barrträd som liksom växer in i skådespelaren Kyle MacLachlans numera rätt fårade ansikte.
Ett kvarts sekel efter premiären är den banbrytande tv-serien Twin Peaks (HBO Nordic) – inspelad i det skogsrika nordvästra USA – mer trendig än någonsin. Man ser knappt skogen för alla träd i dagens film- och tv-landskap.
Otaliga regissörer, både utomlands och i Sverige, går i den trädbesatte David Lynchs fotspår och skapar mystik med hjälp av gammal mörk urskog. Den ständigt uppkopplade, urbana nutidsmänniskan tycks ha ett allt större behov av idén om skogen som autentisk, analog oas. En jakt på något ursprungligt som behöver upptäckas på nytt.
I fiktionen symboliserar skogen det okontrollerbara och undermedvetna, kanske på grund av en djupt nedärvd rädsla för att förlora sig i det stora okända. En perfekt fond för mer eller mindre sagolika mysterier alltså.
Men man kan lika gärna i sammanhanget tolka skogen som en skyddande frizon, ofta med kvinnliga förtecken. I sagans värld har unga flickor ofta tagit sin tillflykt till trädens skuggor och skogens solbelysta gläntor, från Snövit till Astrid Lindgrens frihetsälskande powergirl Ronja Rövardotter.
Det finns större geografiska skillnader än man kan tro i hur vi hanterar skogen som symbolisk scen. I amerikansk film och tv förknippas den ofta med våld och genuin skräck. David Lynch förvandlar till exempel de djupa skogarna runt sin lilla timmerstad till spelplats för en existentiell uppgörelse mellan ondska och godhet.
I allemansrättens Sverige tycks vi mer hemtama och trygga bland granarna, kanske tack vare vår naturnära nordiska mytologi. Här finns en lång tradition av film- och tv-serier som med jämna mellanrum mobiliserar och aktualiserar folktrons många skogsväsen som fascinerat och skrämt svenskarna genom århundraden: vättar, vittror och självaste Näcken.
I vårt kollektiva undermedvetna lever de djupa skogarnas fantasieggande mystik vidare. "May the forest be with you", som David Lynch säger.
Text: Helena Lindblad
