Det pågår en global revolution inom byggindustrin. Nya metoder för att bygga i trä har visat sig kunna möta samtidens utmaningar att bygga både snabbt och miljövänligt. Utvecklingen sätter Sverige i ett guldläge.
Få städer har skjutit i höjden lika mycket de senaste åren som London. Studerar man listan över stadens högsta byggnader har tre av de fem tillkommit efter 2011, med The Shard som högsta punkt på Londons nya skyline. Sedan den 309 meter höga skyskrapan byggdes 2012 har dess spektakulära pyramidform och glasbeklädda fasad väckt stor uppmärksamhet, men på senare tid är det planerna på en annan skrapa, i ett annat material, som tagit över rampljuset.
Om arkitektkontoret PLP Architectures planer går i lås kommer världens första skyskrapa i trä snart att resa sig 300 meter över bostadskomplexet Barbican i centrala London. Oakwood Timber Tower heter projektet, som planeras att byggas över 80 våningar med plats för 1 000 lägenheter.
– Användandet av massivt trä skulle kunna helt förändra hur vi bygger här i London. Från en arkitektonisk ståndpunkt har träbyggnader potential att skapa en mer behaglig, social och kreativ urban upplevelse, säger arkitekten Kevin Flanagan på PLP Architecture.
Det är inte bara i London som man fått upp ögonen för fördelarna med industriellt träbyggande. Tvärtom både planeras och byggs det i trä i en aldrig tidigare skådad omfattning över stora delar av världen.
I Kina, som är världens största bygg- marknad, tog regeringen för drygt ett år sedan ett principbeslut för att öka användandet av trä som byggmaterial för skolor, sjukhus och turistanläggningar. Samma beslut har fattats i Kanada, där Wood First Act slår fast att allt som byggs i o entlig regi i första hand ska byggas i trä. Och på närmare håll, i Helsingfors, är konstruktionen redan i gång av bostadshusen i det nya kvarteret Wood City på Busholmen. När projektet är färdigbyggt 2019 kommer det även bestå av kontor, hotell och parkeringshus – alltsammans utfört i massivt trä.
Om 1800-talet tillhörde stålet och 1900-talet betongen så tyder mycket på att 2000-talet blir träets århundrade. Flera faktorer samverkar till den pågående trä- revolutionen. En viktig nyckel är utvecklingen av korslimmat massivt trä, som har träets fördelar när det gäller miljövänlighet och hållfasthet i förhållande till vikt, men inte nackdelar som exempelvis benägenheten att röra på sig.
Det är just det korslimmade träet som gör att trä nu kan användas till vertikala stommar även i höga hus, men den överskuggande drivkraften bakom explosionen av industriellt träbyggande är en annan och mer allomfattande. Det handlar om den globala uppvärmningen och att den konventionella byggindustrin har en starkt negativ effekt på klimatet.
– Det finns olika sätt att räkna, men åtminstone 40 procent av det årliga utsläppet av växthusgaser kommer från byggindustrin och då framför allt från produktionen av cement och betong. Globalt orsakar det dubbelt så stora koldioxidutsläpp som flyget, säger Susanne Rudenstam, chef för Sveriges Träbyggnadskansli som verkar för att öka användningen av trä som byggmaterial.
Hon stärker sitt resonemang genom att jämföra de stora utsläppen från cement och betong med att brukad skog faktiskt binder koldioxid och på så sätt har en positiv inverkan på klimatet, innan hon levererar sin stora poäng.
– Det finns inget snabbare sätt att nå de globala miljömålen än att öka träbyggandet. Vi har kunskapen och vi har beprövade metoder. Det är bara att ställa om. Trä är samtidens material, inget framtidsexperiment.
Det är dock inte bara materialtekniska och miljömässiga skäl som hjälpt industriellt träbyggande att booma. Fördelarna sträcker sig även in på byggarbetsplatserna. Till skillnad från betong är trä ett lätt material som kan bära tunga vikter. Det gör det effektivare att transportera, det får plats mer i varje transport och byggelement av korslimmat trä kan sättas ihop på fabrikerna. Det skapar yteffektiva och tysta byggarbetsplatser där byggarbetare jobbar med skruvdragare och spikpistoler, i stället för stora och smutsiga byggzoner där ljudnivån stiger när betongen bilas.
Dessutom har trä inte några torktider som behöver väntas in, varför insidan på husen kan börja färdigställas omedelbart. Detta ger ett snabbt, rationellt och kostnadseffektivt sätt att bygga.
För de som bor och verkar i stadsmiljön runt ett bygge är det också en betydande skillnad. Byggarbetsplatserna blir mindre och byggandet pågår under en kortare tid. Behovet av transporter minskar, liksom störningar på trafiken, och bullernivån är bara en bråkdel så hög. Med det är inte bara stadsborna som vinner på utvecklingen, eftersom det industriella träbyggandet även skapar arbetstillfällen utanför storstadsregionerna. Tillverkningen sker nämligen till stor del i fabriker i mindre orter längs Norrlandskusten, i Värmland, Västergötland och Småland.
En viktig förutsättning för utvecklingen av det moderna träbyggandet har också varit att kunskapen om brandsäkerhet ökat. Omfattande bränder i träbyggnader gjorde att det 1874 infördes ett förbud mot att bygga trähus högre än två våningar. Förbudet lyftes dock 1994 och med dagens moderna byggmetoder har brandrisken reducerats till ett minimum.
– Man måste skilja på brandfarliga material och brandsäkert byggande. Brandsäkerhet handlar om att bygga på ett sätt som förhindrar att brand sprider sig i huset, bland annat genom att se till att det inte finns hålrum där det kan uppstå skorstenseffekter. Det som brinner är oftast sådant som vi fyller våra hus med, inte husen i sig , berättar Susanne Rudenstam.
I ett internationellt perspektiv ligger vi i Sverige, med skogsbruket och vår långa tradition av att bygga i trä, långt fram i utvecklingen av det industriella träbyggandet och många utländska politiker och representanter för byggindustrin kommer hit för att lära sig mer. Uppsvinget representerar också en betydande exportpotential, både av material, teknik och kunskap.
Ett av era uppmärksammade svenska projekt är niovåningshusen Strandparken i Sundbyberg som stod klara för inflyttning 2014. Under byggprocessen uppvisade de den lägsta negativa klimatpåverkan som uppmätts för flerbostadshus i Sverige, enligt en studie av Sveriges Byggindustrier, KTH och IVL Svenska Miljöinstitutet. Studien tyder också på att rivning, transport och restproduktshantering kommer att ske med mindre negativ miljöpåverkan än för liknande hus med betongstomme den dagen Strandparken ska rivas.
Ett annat svenskt föredöme är småländska Växjö. Sedan 2005 har kommunen haft en strategi för att bygga mer i trä.
– Växjö var först med att bygga över åtta våningar i trä och sedan dess kommer många andra kommuner i Sverige och även från utlandet hit för att ta del av vad vi gör, berättar Anna Tenje (M) som är ordförande i kommunstyrelsen.
Den politiska handlingskraften i Växjö har varit anmärkningsvärd. Det har lett till en debatt om huruvida fokuseringen på trä hämmar nybyggnation. Växjö har stor inflyttning och därmed också bostadsbrist. Men enligt Anna Tenje är det inte så.
– Vi har inte kunnat se att det har hämmat bostadsbyggandet och dessutom går det snabbare att bygga med träkonstruktioner. Det är till och med så att flera byggherrar gått över till att nästan uteslutande bygga i trä och att bygga industriellt är på frammarsch, berättar hon och nämner snart inflyttningsklara kvarteret Strandsnäckan som ett lyckat exempel.
Växjö kommun lyfter också några viktiga utmaningar med träbyggandet som behöver mötas. Verktyg behöver utvecklas för att beräkna trähusens livscykelkostnader, kunskapen om underhållskostnader måste öka och problematiken med vibrationer i träkonstruktioner adresseras.
Men den stora utmaningen för övergången till byggande med trästommar är bristen på kunniga medarbetare både på arkitektkontor och byggföretag, något som Susanne Rudenstam på Sveriges Träbyggnadskansli är väl medveten om.
– Dagens studenter är väldigt intresserade av att bygga i trä, men precis som skogen har sin omsättningstid så dröjer det innan de sitter på beslutande poster. Därför arbetar vi mycket med kunskapsöverföring både till de som redan är verksamma i byggbranschen och till de som är på väg in, säger Susanne Rudenstam.
Text: Anders Bergmark
