Sommarprataren den 16 juli, Sebastian Kirppu, är en kunnig naturvärdesinventerare som specialiserat sig på skogstrakterna i norra Värmland och västra Dalarna. Kirppu guidar med värme bland de naturvärden som finns i Fänstjärnsskogens naturreservat, men tar också med det som utgångspunkt upp en rad myter om skogsbruk och biologisk mångfald.
Det är viktiga frågor som Kirppu tar upp men han ser tyvärr inte skogen för alla träd. Visserligen påverkas naturen på en plats av att man avverkar, det inser alla, men stora arealer är sedan länge skyddade i skogslandskapet. Det har skett både genom att staten bildat reservat och genom att certifierade markägare frivilligt avsatt skogsområden för fri utveckling. För den som vill få ett helhetsgrepp om hur mycket skog som skyddas i Sverige har Skogsindustrierna samlat informationen på hemsidan www.skyddadskog.se. Genom nationalparker, reservat och genom skogsägarnas frivilliga avsättningar inom ramen för skogsbrukscertifiering skyddas cirka 10 procent av den svenska produktiva skogsmarksarealen.
En myt som förs fram av Kirppu är att rödlistade arter bara klarar sig om man avstår från att bruka skogen. Rödlistan är ett internationellt verktyg för att beskriva statusen för bedömda arter. I Sverige ansvarar Artdatabanken för rödlistan. Artdatabanken själva skriver i den senaste utgåvan av rödlistan från 2010 att det faktum att en art finns på rödlistan inte säger något om behov av att skydd för att på detta sätt bevara de aktuella arterna. I vissa fall är det så, i andra fall är en art rödlistad för att den är naturligt ovanlig eller att miljön förändras, till exempel från hagmark till skog. I vissa fall är arten beroende av skogsbruket för att bevaras.
En annan myt är att skogen utanför reservaten är ekologiska "öknar", trädplantager utan annat liv än tallar och granar planterade i räta rader. I verkligheten lämnas vid avverkning 3-5 procent, ibland mer, av den gamla skogen genom så kallad generell hänsyn. Det handlar om naturvärdesträd, hänsynsbiotoper och evighetsträd som står kvar i nästa bestånd och i nästa och nästa. Naturvårdsforskare har visat att denna hänsyn fungerar i praktiken. En granplantering från 1960-talet på nedlagd åkermark är däremot tämligen ensartad men sedan mer än 20 år tar alltså skogsbruket naturhänsyn i allt brukande.
Ytterligare en myt är att "forskare säger att 20 procent av den produktiva skogen måste skyddas för att vi ska klara bevarandemålen". I verkligheten talar forskningen om 10 procent. Forskarsamhället är i dag någorlunda överens om att det finns ett tröskelvärde vid ungefär 20 procent för de mest känsliga arterna. Det innebär att risken för utdöende är låg så länge minst 20 procent av en arts ursprungliga miljö finns kvar i landskapet. Ursprunglig miljö är inte synonymt med produktiv skogsmark. Det ursprungliga skogslandskapet var en mosaik av successioner, där stormar, bränder och andra händelser skapade en ständig dynamik.
1997 genomförde de två forskarna Per Angelstam och Leif Andersson en ambitiös studie där de utgick från det historiska landskapet. De konstaterade att en del av gårdagens livsmiljöer finns i dagens brukade skogar, medan det är brist på andra. De två forskarnas slutsats var att mellan 9 och 16 procent av skogen nedanför den fjällnära gränsen måste skyddas och skyddet handlade både om att låta äldre skog stå orörd och att återskapa naturvärden. Den lägre siffran, 9 procent, gällde för de stora skogsarealerna i norr, 16 procent för den allra sydligaste delen av landet, där det inte finns så mycket skog. Ju längre söderut vi kommer desto viktigare är också att kombinera skydd och skötsel. Räknat som ett genomsnitt för hela landet landade de på att 10 procent av dagens skogar behöver undantas från normalt skogsbruk.
Då skulle vi klara miljömålet "alla naturligt förekommande arter ska bevaras i livskraftiga stammar". Analysen från 1997 står sig väl, den gjordes om 2010 på uppdrag av Miljömålsberedningen och kom till samma resultat. Nivån 10 procent gäller alltså fortfarande, förutsatt att skogsbruket tar en bra miljöhänsyn. En av forskarnas slutsatser är att det krävs planering på landskapsnivå än i dag. Något som de svenska skogsföretagen arbetat med sedan början på 1990-talet. Det är långt mellan den seriösa bristanalysens 10 procent och mytens 20 procent – närmare bestämt 2,3 miljoner hektar
Det klassiska programmet Sommar utnyttjas av Naturskyddsföreningen för att driva debatten om att politikerna måste satsa mer pengar på att lösa in skog från privat ägande och göra reservat. Politiker har ett helhetsansvar och i det ingår också att Sverige har ett ansvar för att sköta skogarna och för att använda skogen på ett ur alla synvinklar förnuftigt sätt. Det behövs för klimatet, det behövs för att det skapar jobb i hela landet och det behövs för att produkter från skogen underlättar människors vardag, både i Sverige och i de länder vi exporterar till. Slutligen är skogen fantastisk miljö för rekreation och avkoppling och det går alldeles utmärkt att kombinera med att skogen brukas. Det gör till och med skogen mer lättillgänglig för oss människor.